I dessa tider så ser man både possitiva som negativa sidor hos mäniskor. 

Jag ger allt mitt beröm och stöd till dom som fortsätter att kämpa på, som varje dag kliver upp ur sängen, åker till jobbet och gör allt för att Sverige ska fortsätta fungera. Alla mina tankar till er som är sjuka, som ligger i riskgrupperna, som inte har något val mer än att stanna hemma och undvika saker som kan göra att man blir sjuk. 

Dom som jag vill ge mig på, är dom som jag kallar för coronamyglarna. 

Dom som ser det som en fantastisk möjlighet att vara hemma, för att man är "sjuk"

Skulle jag känna efter varje morgon, om hur jag mår och hur ont jag har, skulle jag ha varit sängliggande för flera år sedan. Fast jag har ont i kroppen, jag sover inte mer än ett par timmar varje natt, varje gång jag sluter ögonen för att sova så lever jag i min egen skräckfilm, MEN varje dag går jag upp, klär på mig, åker till jobbet och gör mitt bästa. Jag kämpar dag ut och dag in, bara för att få ha kvar mitt jobb, sen så finns det dom som myglar, som har mage att vägra att hjälpa till, för dom gör sina egna sanningar om vad corona är för sjukdom och hur den smittar. 

Varför gör dom så här? varför ska jag jobba dubbelt för att dom får ännu en ursäkt för att undvika uppgifter som dom tycker är tråkiga. 

Jag tänker fortsätta leva som innan vi fick den här influensan till landet. men med lite mer eftertanke på hur jag lever, kanske tvätta händerna en extra gång. behöver jag inte gå till affären då kan jag stanna hemma. Men ju mer man ändå aktiverar sig, ju större försvar får man, blir man sjuk så blir man, vilket man vill eller inte......

Det här kommer för mig, bli ett sätt att ventilera mig, då jag har så mycket inom mig, som jag inte kan säga. 

Mycket i mitt liv har varit svårt. Jag har levt med deppression sen jag va barn. Den kroniska värken började med en olycka i tonåren, som bara har blivit värre med åren. Men inget av det här stoppar mig från att leva, jobba eller försöka hitta någon att umgås med. 

Jag har genom alla år, varit en väldigt ensam person, sen jag var liten har jag varit mobbad, folk har genom livet i slutändan svikit mig. på ett eller annat sätt. Jag har gång på gång funderat. Vad är det för fel på mig? varför har jag dragit den lotten att vara ensam? 

Saken blev inte bättre av att jag inte ens va påtänkt som fadder till mitt senaste syskonbarn. 

Men till allt annat så duger jag. Vill man ha teknisk suport, hjälp med redovisning av timmar, eller hur man tar itu med jobbiga kundsupporter. Då fungerar det. 

Känns så jobbigt att man aldrig blivit inbjuden till varken bröllop, dop eller kalas utanför familjen. Familjen måste ju bjuda in en. Annars undrar ju folk utanför. 

Men ändå har alla ett så otroligt behov av att flytta på mig. det duger inte där jag bor, ändå har jag bott större delen av mitt vuxna liv i samma stad. Sen skulle det bli någon skillnad i hur ofta man ser sin familj? Tror inte det. Jag trivs rätt bra där jag bor, är en fin stad, vist man är ju lite ensam, men flyttar jag på mig, så är det ju till att börja om på nytt, vilket är rätt skrämmande. 

Nu har jag ändå ett rätt socialt liv tack vare mitt jobb i en förening, vilket gör att jag träffar folk varje dag, nästan. Det är ju bättre än ingenting. 

Varför ska alltid folk försöka styra en? varför kan dom inte försöka stötta en istället......