Jag läser i tidningen och fylls med fasa. Tack vare förra veckans händelse borta i USA, så har det sjudande hatet mellan dom som ser att "du är inte som jag, du har en annan hudfärg" blossat upp. 

Nu är det än en gång "vita" som hängs ut, alla dras över samma kant, tack vare en rutten polis. 

Även om jag gråter, för att jag aldrig har fått några barn och med all säkerhet aldrig kommer få några. Så är jag glad över att jag inte fått några barn, som ska behöva växa upp i den värld som vi lever i. Där man om man råkar säga till någon att dom gör fel, får diverse skällsord så som jävla rasist etc efter sig. 

Men jag anser inte att det är färgen på huden som bestämmer vem man är som person, det är färgen på själen. 

Jag har vänner som kommer från andra länder, har under mitt liv umgåtts med folk som har kommit från hela världen. Dom jag inte gillar är, killarna som helt öppet deelar droger på baksidan av huset. pappan som kastade sin dotter rätt ner i betongen vid kraftverket, mamman som tyckte det var hennes rätt att ha sit barn, men lät det dö, tjejgäng som går runt och klår upp varandra. listan kan göras lång, 

Som det är just nu, så gör det ont i både hjärtat och själen, när har vi blivit så kuvade, så att vi inte ens kommer våga titta på någon. utan att bli nedslagen? den dagen är inte långt borta...