Känslan av att aldrig vara bra nog. Inte vara älskad av någon. Att så fort man öppnar munnen. Så säger man fel saker. 38 år gammal. Snart 39. Och folk runt omkring behandlar en som man vore ett efterblivet barn. Känslan när ens mamma frågade om jag ville ha mina bebis bilder. Annars skulle hon slänga dom. Att det alltid är jag som ska anpassa mig efter alla andra. Ingen som frågar om jag kan, vill, har lust. Utan man bara tar för givet. Och jag slår knut på mig själv. Bara för att vara alla till lags. Jag vill bara ge upp ibland. Men skulle aldrig kunna göra något. Jag är bara trött på ensamheten och värken och att jag aldrig duger......

Telefonen ringer. Står okänt dolt nummer i displayen

1= Ja hallå

2= Hej, du vet nog inte vem jag är, men jag såg dig ute på gatan tidigare idag. (låter som en yngre invandrarkille) Och jag är intresserad av dig. 

1= Eh va?

2= Ja jag såg dig på den gatan (nämner namnet på gatan som jag bort på) och jag är intresserad av dig. 

1= Jag är inte intresserad, hej då. (lägger på luren)

Ärligt talat skrämde det här samtalet skiten ur mig, någon har följt efter mig, tagit reda på var jag bor, mitt namn och nummer, sen på vinst och förlust ringer upp mig. 

3 veckor senare får jag ett meddelande på en dejtingapp som jag är med på. från en kille, hans profilbilder är tagna från andra sidan gatan, vilket i sig inte är så konstigt, då jag bor rätt centralt, men sen börjar killen snacka om att jag har dissat honom, då han har försökt att komma i kontakt med mig, han hade velat erbjuda mig ett jobb, 

Jag kunde inte förstå vad det var han snackade om, men fick en obehaglig känsla i magen, sättet han skrev på hur han uttryckte sig, fanns för många likheter med det korta samtalet som hade varit några veckor innan, plus att alla profilbilder var tagna från andra sidan gatan. 

Sen hade han mage och skicka en så kallad dickpick till mig. så skrev att jag skulle anmäla honom för sexuellt ofredande. 

Sen av någon konstig orsak så hade mina ljuslyktor på uteplatsen helt plötsligt hamnat upp och ner. 

Helt plötsligt så har mitt tillvaro gått från att känna mig helt säker till att hoppa högt när jag hör någon bakom mig.......

Igår blev jag upprörd. När man läser i tidningen att en konsthall inte får ha ett rum som dom kallar för vita havet. för det finns dom som tycker att det är rasistiskt. 

Allt som är vitt. Är det rasistiskt? Ska man måla kroppen i en annan färg? för att det är rasistiskt att vara så kallad vit? Vi är mesiga i detta land. Vi får inte säga ifrån, vi får inte använda vissa ord. För då är vi rasister. 

Men dom som kommer till sverige då? som väljer att inte följa våra lagar och regler. Som kallar en för hora, jävla svenne, rasist, att man har ingen rätt att säga något, för man är kvinna. Är inte det rasism? Så trött på att man ska behöva vara rädd för att öppna munnen, för att man anses som mindre värd för att man är svensk och kvinna. Alla är lika mycket värda. Vi måste bara sluta att använda rasist som något sätt att trycka ner varandra. Skulle jag flytta till ett annat land. så skulle jag få anpassa mig. varför gäller det inte dom som kommer hit?

Igår pratade jag med mitt x. Han avlsöjade för mig att han har börjat träffa en ny. Jag är glad för hans skull. Men samtidigt så känns det som om det går lite fort. 

Mäkta förvånad blev jag när han avslöjade hur gammal hon är. 20 år. Som tur är har jag genom åren blivit bra på att maskera när jag blir chockad. Då han är gammal nog att vara hennes pappa. han är 46. Hon skulle även kunna vara min dotter. då det är 18 år mellan oss. Då börjar man fundera, vad är han ute efter? Då jag kommit fram till att han är en narsisit. När jag frågade hur länge dom hade träffats, så ville han inte svara på det. Då börjar tankarna snurra att har man inget att dölja, så är det en rätt enkell fråga att svara på. Det vore ju inte första gången någon bedrar mig. Men men, tycker bara synd om barnen, då han redan har haft henne där. Får se hur länge den så kallade smekmånaden håller i sig den här gången... 

Sen ett tag tillbaka, även innan jag blev singel igen, så tappade jag mer och mer intresset för män. Sen jag blev singel, så har jag ingen önskan att ge mig ut på marknaden igen, dels för att vi är i en pandemi, men även för att jag börjat finna män skrämmande. De män som har funnits i mitt liv, har varit väldigt styrande, sagt vad jag får och inte får säga, göra, tänka, tycka. Är det värt att tappa sitt eget jag, för att man råkar ut för dessa män, som ska ha kontroll? senaste han svor så djävulen själv skulle rodna, men svor jag ens en liten mening så fick jag till mig att "svär inte, det är inte fint av kvinnor att svära"

Vad är det för skillnad mellan män och kvinnor? varför får män göra en sak, men kvinnor inte?

Det är inte ens värt det. Folk har i hela mitt liv sagt åt mig, gör si, gör så. varför sa du det där, varför gjorde du då? alltid blivit ifrågasatt. alltid blivit tillrättavisad. även i vuxen ålder. Inte konstigt att andra skrämmer mig, att jag "slåss" för att visa att jag är en egen individ. även om depressionen och ångesten lever i större delen av min vardag, så vill jag inte ha någon ny i mitt liv, som ska tala om för mig hur jag ska va, eller hur jag ska tycka tänka. 

Eller någon ny som har barn, som ALLTID sätter en annan i sista rummet, jag har aldrig begärt att jag ska vara prio ett. men någon gång vore det trevligt. Nej jag tror jag ger upp, slår igen bokem om en önskan med "lyckliga i alla sina dagar" och inser att jag är menad att vara ensam,..... 

Värdelös. Ja det är så jag känner mig. Det är aldrig någon som kommer förbi, har knappt några vänner, det kan gå dagar, innan någon ringer. har en chef som verkar älska att sätta mig på plats, säger en sak ena dagen, sen nästa så är det något helt annat som gäller, så när jag vet att hon ska vara på plats, så får jag ångest. hon har sett till att man inte vågar göra något, för det man gör är det fel på. man räknas inte som en i personalen enligt henne, för, man har lönebidrag, ändå jagar dom en med blåslampa så man jobbar sina timmar, eller ja det är mig hon jagar, dom andra kan komma och gå som dom vill. känner inte att jag kan säga upp mig, trivs jättebra med jobbet i övrigt, sen vilka är odsen för att jag ska hitta ett annat jobb där jag kan lägga upp min arbetstid lite som jag vill, med visst ansvar, och jag kan när det fungerar anpassa mitt arbete efter hur kroppen orkar. jag behöver det här jobbet. är bara så trött på att livet aldrig är rättvist, att man ska må så dåligt, så man tänker att folk skulle ha det bättre om jag aldrig hade funnits. 

"mina ögon kan glittra, 

Mina läppar kan le. 

Men sorgen i mitt hjärta. 

Kan ingen se"....

Jag vet att jag inte är den enda, jag är inte unik på något sätt, alla har något som dom går och bär på. 

Men just nu är det jävligt mörkt, idag har varit ännu en dag som man är så trött, man går mellan mellankoli och att man vill avsluta detta värdelösa liv. 

När man nu ännu en gång är singel, (gemmensamt beslut då det är för långt avstånd) Vi är ännu vänner, men det är jobbigt. Jag kommer sitta ensam på jul, då familjen bestämt att i rådande läge, inte är aktuellt att åka halva landet runt. Jag har inga vänner som jag umgås med, hade jag inte haft jobbet, hade jag nog inte funnits i livet längre. det är det lilla som får mig att orka gå vidare, för på det sättet så kommer jag ut, kommer hemmifrån, får träffa lite folk i alla fall. 

Sen har man känslan av att jag kommer bli gammal utan barn och familj, vad är det för något liv att leva? Man kommer vara den där jobbiga släktingen som man kanske hör av sig till någon gång per år....... 

Satt här och tänkte på vänner. 

Har inte haft så många genom åren men dom man har haft, är idag borta. Fick lite känslan av att man har varit en som man har stått ut med genom åren, men som sen inte haft någon betydelse. Ingen som riktigt har velat umgås med en. Vissa vänner har jag själv valt att avsluta vänskapen med, sådana som bara har utnytjat en för sin egen vinning. eller som en jag hade som hotade mig till livet. är inte värt att ha såna vänner, men att jag kommer bli gammal ensam, det är en sak som jag försöker mer och mer acceptera, för mitt väl och ve har aldrig och kommer aldrig att sättas i första rum, jag är den som ska anpassa mig efter alla andra........