Jag har märkt att många använder pandemin som ursäkt för att slippa göra saker, dom kan ränna i affärer, barnen kan gå i skolan, dom kan träffa vänner och fika, gå till sina jobb, etc etc. Men när man vill att dom ska ställa upp på saker som dom kanske inte tycker är så roligt, så skriker dom rätt ut, att det går ju inte, det är ju pandemi nu, corona, covid19. Dom som lätt stannar hemma, känner efter lite extra, oj jag kanske har feber, bäst att ringa och sjukanmäla mig. Sen finns det dom som är som mig och många andra. Biter ihop, jobbar tills man stupar, reser sig upp och fortsätter. Ryggen pajade för mig, förra veckan, kunde inte röra mig, för då sprutade tårarna, resan hem var en mardröm, men nästa dag var jag på jobbet igen, kanske inte i full fart, men jag var där....

Att lida av en långvarig depression kan ta på krafterna, att sen leva med kronisk värk i hela kroppen gör inte saken bättre.
Min bakgrund är att jag sedan jag var liten alltid har varit den som hamnade utanför, jag var ett lätt offer i skolan, enda vännen jag hade var en släkting, som råkade gå i samma klass som mig själv.
Utanförskapet, slutade inte efter låg och mellanstadiet, utan fortsatte in på högstadiet. Där en kurator svek mitt förtroende, något så grymt mycket. Jag hade problem hemma, så jag gick för att prata med kuratorn, när jag kommer hem, så väntade pappa på mig och upprepade ordagrant vad jag hade sagt till kuratorn. En sommar, så fick jag en järngrind i huvudet. Jag var livrädd för sjukhus, så ville inte åka in. Trots smällen, och såret i huvudet. Som gjorde att jag blödde. Så gick min familj med på det. Samma sommar fick jag även en dörr över handleden, trots att jag inte kunde stödja på den, så var det ingen som brydde sig. Sen kom gymnasiet, jag bytte kommun, men en del av mina plådoandar, gjorde tyvärr samma sak, fick en kompis där, som jag inte har någon kontakt med idag, då personen gång på gång svikit mig.
Genom åren har jag försökt att hitta nya vänner, en kompis har jag idag.
Samtidigt så känns det som om släkten och familjen har svikit mig så många gånger. Alltid samma tjat om att jag ska flytta närmare, men vad har dom gjort för att jag ska känna mig välkommen? Jag fick inte bli gudmor till mitt senaste syskonbarn, fick reda på att min moster hade erbjudit sig att betala för min ena systers semesterresa, när hon sa att hon inte hade råd att följa med, men det har dom aldrig erbjudit mig. Fast jag gick arbetslös i 10 år. Sen skyller dom på att det är alltid jag som drar mig undan, att det är mitt eget fel. Men är det de, när man inte känner sig älskad? Ens av sin egen familj, min egen mamma sa att ville jag inte ha mina bebisbilder, så skulle hon slänga dom.
jag har så mycket tankar som snurrar, får inte någon reda på något, sen axlarna som värker, fibromyalgi i hela kroppen, en sabbad nacke, (3 koter som inte sitter som dom ska, plus diskbråck på en) artros i ryggen, handleden som strejkar, femtioelva medeciner varje dag, bara för att klara dagen. Är det verkligen mitt fel då?????

Ny vecka nya tag säger man. men hur enkelt är det när man redan på vägen till jobbet känner av världens ångest. Alla runt mig, (släkten) tycker att sverige handlat fel, i frågan om corona, men jag vet inte det jag, vist vi har ett högt antal som endera har dött eller insjuknat, men hur blir det för dom länderna som nu öppnar upp från sin karantän? Det kan bara framtiden utvisa, jag vet bara att så som jag mår bara utav dom restrektionerna som vi har idag, jag hade inte klarat av en karantän. Jag försöker istället följa dom riktlinjer som ges, tänker på avstånd, handhygien, etc. Mer kan man nog inte göra i dagens läge. Om alla tog sitt ansvar och följde dom riktlinjer som vi har fått, då skulle det inte se så illa ut som det gör idag. Ha en bra dag ni som råkar läsa det här..... 

Igår åkte jag hem från jobbet. Jag tänkte på en sak som en kompis till mig pratar om ibland, att vad lätt de skulle vara att bara låta bilen åka rakt,fast vägen svänger. Så begränsade vi är för tillfället, känns mer än vad det gjorde innan, restriktionerna säger ju att man inte ska göra länge resor n max 2 timmar med bil, detta gör att jag inte kan träffa varken min pojkvän eller familj, ärligt talat så lämnar jag inte stan. I dessa tider är det ju extra viktigt att vi alla hjälps åt och håller oss till dom restriktioner som finns, för att på bästa sätt få ordning på tillvaron. Sen att man mår som man mår, det går inte att göra så mycket åt, man får försöka göra det bästa av situationen......