Sen ett tag tillbaka, även innan jag blev singel igen, så tappade jag mer och mer intresset för män. Sen jag blev singel, så har jag ingen önskan att ge mig ut på marknaden igen, dels för att vi är i en pandemi, men även för att jag börjat finna män skrämmande. De män som har funnits i mitt liv, har varit väldigt styrande, sagt vad jag får och inte får säga, göra, tänka, tycka. Är det värt att tappa sitt eget jag, för att man råkar ut för dessa män, som ska ha kontroll? senaste han svor så djävulen själv skulle rodna, men svor jag ens en liten mening så fick jag till mig att "svär inte, det är inte fint av kvinnor att svära"

Vad är det för skillnad mellan män och kvinnor? varför får män göra en sak, men kvinnor inte?

Det är inte ens värt det. Folk har i hela mitt liv sagt åt mig, gör si, gör så. varför sa du det där, varför gjorde du då? alltid blivit ifrågasatt. alltid blivit tillrättavisad. även i vuxen ålder. Inte konstigt att andra skrämmer mig, att jag "slåss" för att visa att jag är en egen individ. även om depressionen och ångesten lever i större delen av min vardag, så vill jag inte ha någon ny i mitt liv, som ska tala om för mig hur jag ska va, eller hur jag ska tycka tänka. 

Eller någon ny som har barn, som ALLTID sätter en annan i sista rummet, jag har aldrig begärt att jag ska vara prio ett. men någon gång vore det trevligt. Nej jag tror jag ger upp, slår igen bokem om en önskan med "lyckliga i alla sina dagar" och inser att jag är menad att vara ensam,..... 

Värdelös. Ja det är så jag känner mig. Det är aldrig någon som kommer förbi, har knappt några vänner, det kan gå dagar, innan någon ringer. har en chef som verkar älska att sätta mig på plats, säger en sak ena dagen, sen nästa så är det något helt annat som gäller, så när jag vet att hon ska vara på plats, så får jag ångest. hon har sett till att man inte vågar göra något, för det man gör är det fel på. man räknas inte som en i personalen enligt henne, för, man har lönebidrag, ändå jagar dom en med blåslampa så man jobbar sina timmar, eller ja det är mig hon jagar, dom andra kan komma och gå som dom vill. känner inte att jag kan säga upp mig, trivs jättebra med jobbet i övrigt, sen vilka är odsen för att jag ska hitta ett annat jobb där jag kan lägga upp min arbetstid lite som jag vill, med visst ansvar, och jag kan när det fungerar anpassa mitt arbete efter hur kroppen orkar. jag behöver det här jobbet. är bara så trött på att livet aldrig är rättvist, att man ska må så dåligt, så man tänker att folk skulle ha det bättre om jag aldrig hade funnits. 

"mina ögon kan glittra, 

Mina läppar kan le. 

Men sorgen i mitt hjärta. 

Kan ingen se"....