Det här kommer för mig, bli ett sätt att ventilera mig, då jag har så mycket inom mig, som jag inte kan säga. 

Mycket i mitt liv har varit svårt. Jag har levt med deppression sen jag va barn. Den kroniska värken började med en olycka i tonåren, som bara har blivit värre med åren. Men inget av det här stoppar mig från att leva, jobba eller försöka hitta någon att umgås med. 

Jag har genom alla år, varit en väldigt ensam person, sen jag var liten har jag varit mobbad, folk har genom livet i slutändan svikit mig. på ett eller annat sätt. Jag har gång på gång funderat. Vad är det för fel på mig? varför har jag dragit den lotten att vara ensam? 

Saken blev inte bättre av att jag inte ens va påtänkt som fadder till mitt senaste syskonbarn. 

Men till allt annat så duger jag. Vill man ha teknisk suport, hjälp med redovisning av timmar, eller hur man tar itu med jobbiga kundsupporter. Då fungerar det. 

Känns så jobbigt att man aldrig blivit inbjuden till varken bröllop, dop eller kalas utanför familjen. Familjen måste ju bjuda in en. Annars undrar ju folk utanför. 

Men ändå har alla ett så otroligt behov av att flytta på mig. det duger inte där jag bor, ändå har jag bott större delen av mitt vuxna liv i samma stad. Sen skulle det bli någon skillnad i hur ofta man ser sin familj? Tror inte det. Jag trivs rätt bra där jag bor, är en fin stad, vist man är ju lite ensam, men flyttar jag på mig, så är det ju till att börja om på nytt, vilket är rätt skrämmande. 

Nu har jag ändå ett rätt socialt liv tack vare mitt jobb i en förening, vilket gör att jag träffar folk varje dag, nästan. Det är ju bättre än ingenting. 

Varför ska alltid folk försöka styra en? varför kan dom inte försöka stötta en istället......