Känslan av att aldrig vara bra nog. Inte vara älskad av någon. Att så fort man öppnar munnen. Så säger man fel saker. 38 år gammal. Snart 39. Och folk runt omkring behandlar en som man vore ett efterblivet barn. Känslan när ens mamma frågade om jag ville ha mina bebis bilder. Annars skulle hon slänga dom. Att det alltid är jag som ska anpassa mig efter alla andra. Ingen som frågar om jag kan, vill, har lust. Utan man bara tar för givet. Och jag slår knut på mig själv. Bara för att vara alla till lags. Jag vill bara ge upp ibland. Men skulle aldrig kunna göra något. Jag är bara trött på ensamheten och värken och att jag aldrig duger......