Att lida av en långvarig depression kan ta på krafterna, att sen leva med kronisk värk i hela kroppen gör inte saken bättre.
Min bakgrund är att jag sedan jag var liten alltid har varit den som hamnade utanför, jag var ett lätt offer i skolan, enda vännen jag hade var en släkting, som råkade gå i samma klass som mig själv.
Utanförskapet, slutade inte efter låg och mellanstadiet, utan fortsatte in på högstadiet. Där en kurator svek mitt förtroende, något så grymt mycket. Jag hade problem hemma, så jag gick för att prata med kuratorn, när jag kommer hem, så väntade pappa på mig och upprepade ordagrant vad jag hade sagt till kuratorn. En sommar, så fick jag en järngrind i huvudet. Jag var livrädd för sjukhus, så ville inte åka in. Trots smällen, och såret i huvudet. Som gjorde att jag blödde. Så gick min familj med på det. Samma sommar fick jag även en dörr över handleden, trots att jag inte kunde stödja på den, så var det ingen som brydde sig. Sen kom gymnasiet, jag bytte kommun, men en del av mina plådoandar, gjorde tyvärr samma sak, fick en kompis där, som jag inte har någon kontakt med idag, då personen gång på gång svikit mig.
Genom åren har jag försökt att hitta nya vänner, en kompis har jag idag.
Samtidigt så känns det som om släkten och familjen har svikit mig så många gånger. Alltid samma tjat om att jag ska flytta närmare, men vad har dom gjort för att jag ska känna mig välkommen? Jag fick inte bli gudmor till mitt senaste syskonbarn, fick reda på att min moster hade erbjudit sig att betala för min ena systers semesterresa, när hon sa att hon inte hade råd att följa med, men det har dom aldrig erbjudit mig. Fast jag gick arbetslös i 10 år. Sen skyller dom på att det är alltid jag som drar mig undan, att det är mitt eget fel. Men är det de, när man inte känner sig älskad? Ens av sin egen familj, min egen mamma sa att ville jag inte ha mina bebisbilder, så skulle hon slänga dom.
jag har så mycket tankar som snurrar, får inte någon reda på något, sen axlarna som värker, fibromyalgi i hela kroppen, en sabbad nacke, (3 koter som inte sitter som dom ska, plus diskbråck på en) artros i ryggen, handleden som strejkar, femtioelva medeciner varje dag, bara för att klara dagen. Är det verkligen mitt fel då?????

 

Isabelle

24 maj 2020 10:09

God Morgon i Stugan. Jag Kan Bli Vän Med Dig Om Du Vill. Jag Har Haft ett Hellvete Liv Oxå !!

http://nouw.com/fobibella

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Känslan av att aldrig vara bra nog. Inte vara älskad av någon. Att så fort man öppnar munnen. Så säger man fel saker. 38 år gammal. Snart 39. Och folk runt omkring behandlar en som man vore ett efterblivet barn. Känslan när ens mamma frågade om jag v...

Telefonen ringer. Står okänt dolt nummer i displayen 1= Ja hallå 2= Hej, du vet nog inte vem jag är, men jag såg dig ute på gatan tidigare idag. (låter som en yngre invandrarkille) Och jag är intresserad av dig.  1= Eh va? 2= Ja jag såg dig p...

Igår blev jag upprörd. När man läser i tidningen att en konsthall inte får ha ett rum som dom kallar för vita havet. för det finns dom som tycker att det är rasistiskt.  Allt som är vitt. Är det rasistiskt? Ska man måla kroppen i en annan färg? för...

Igår pratade jag med mitt x. Han avlsöjade för mig att han har börjat träffa en ny. Jag är glad för hans skull. Men samtidigt så känns det som om det går lite fort.  Mäkta förvånad blev jag när han avslöjade hur gammal hon är. 20 år. Som tur är har...

Sen ett tag tillbaka, även innan jag blev singel igen, så tappade jag mer och mer intresset för män. Sen jag blev singel, så har jag ingen önskan att ge mig ut på marknaden igen, dels för att vi är i en pandemi, men även för att jag börjat finna män ...