Jag har märkt att många använder pandemin som ursäkt för att slippa göra saker, dom kan ränna i affärer, barnen kan gå i skolan, dom kan träffa vänner och fika, gå till sina jobb, etc etc. Men när man vill att dom ska ställa upp på saker som dom kanske inte tycker är så roligt, så skriker dom rätt ut, att det går ju inte, det är ju pandemi nu, corona, covid19. Dom som lätt stannar hemma, känner efter lite extra, oj jag kanske har feber, bäst att ringa och sjukanmäla mig. Sen finns det dom som är som mig och många andra. Biter ihop, jobbar tills man stupar, reser sig upp och fortsätter. Ryggen pajade för mig, förra veckan, kunde inte röra mig, för då sprutade tårarna, resan hem var en mardröm, men nästa dag var jag på jobbet igen, kanske inte i full fart, men jag var där....

Att lida av en långvarig depression kan ta på krafterna, att sen leva med kronisk värk i hela kroppen gör inte saken bättre.
Min bakgrund är att jag sedan jag var liten alltid har varit den som hamnade utanför, jag var ett lätt offer i skolan, enda vännen jag hade var en släkting, som råkade gå i samma klass som mig själv.
Utanförskapet, slutade inte efter låg och mellanstadiet, utan fortsatte in på högstadiet. Där en kurator svek mitt förtroende, något så grymt mycket. Jag hade problem hemma, så jag gick för att prata med kuratorn, när jag kommer hem, så väntade pappa på mig och upprepade ordagrant vad jag hade sagt till kuratorn. En sommar, så fick jag en järngrind i huvudet. Jag var livrädd för sjukhus, så ville inte åka in. Trots smällen, och såret i huvudet. Som gjorde att jag blödde. Så gick min familj med på det. Samma sommar fick jag även en dörr över handleden, trots att jag inte kunde stödja på den, så var det ingen som brydde sig. Sen kom gymnasiet, jag bytte kommun, men en del av mina plådoandar, gjorde tyvärr samma sak, fick en kompis där, som jag inte har någon kontakt med idag, då personen gång på gång svikit mig.
Genom åren har jag försökt att hitta nya vänner, en kompis har jag idag.
Samtidigt så känns det som om släkten och familjen har svikit mig så många gånger. Alltid samma tjat om att jag ska flytta närmare, men vad har dom gjort för att jag ska känna mig välkommen? Jag fick inte bli gudmor till mitt senaste syskonbarn, fick reda på att min moster hade erbjudit sig att betala för min ena systers semesterresa, när hon sa att hon inte hade råd att följa med, men det har dom aldrig erbjudit mig. Fast jag gick arbetslös i 10 år. Sen skyller dom på att det är alltid jag som drar mig undan, att det är mitt eget fel. Men är det de, när man inte känner sig älskad? Ens av sin egen familj, min egen mamma sa att ville jag inte ha mina bebisbilder, så skulle hon slänga dom.
jag har så mycket tankar som snurrar, får inte någon reda på något, sen axlarna som värker, fibromyalgi i hela kroppen, en sabbad nacke, (3 koter som inte sitter som dom ska, plus diskbråck på en) artros i ryggen, handleden som strejkar, femtioelva medeciner varje dag, bara för att klara dagen. Är det verkligen mitt fel då?????

Ny vecka nya tag säger man. men hur enkelt är det när man redan på vägen till jobbet känner av världens ångest. Alla runt mig, (släkten) tycker att sverige handlat fel, i frågan om corona, men jag vet inte det jag, vist vi har ett högt antal som endera har dött eller insjuknat, men hur blir det för dom länderna som nu öppnar upp från sin karantän? Det kan bara framtiden utvisa, jag vet bara att så som jag mår bara utav dom restrektionerna som vi har idag, jag hade inte klarat av en karantän. Jag försöker istället följa dom riktlinjer som ges, tänker på avstånd, handhygien, etc. Mer kan man nog inte göra i dagens läge. Om alla tog sitt ansvar och följde dom riktlinjer som vi har fått, då skulle det inte se så illa ut som det gör idag. Ha en bra dag ni som råkar läsa det här..... 

Igår åkte jag hem från jobbet. Jag tänkte på en sak som en kompis till mig pratar om ibland, att vad lätt de skulle vara att bara låta bilen åka rakt,fast vägen svänger. Så begränsade vi är för tillfället, känns mer än vad det gjorde innan, restriktionerna säger ju att man inte ska göra länge resor n max 2 timmar med bil, detta gör att jag inte kan träffa varken min pojkvän eller familj, ärligt talat så lämnar jag inte stan. I dessa tider är det ju extra viktigt att vi alla hjälps åt och håller oss till dom restriktioner som finns, för att på bästa sätt få ordning på tillvaron. Sen att man mår som man mår, det går inte att göra så mycket åt, man får försöka göra det bästa av situationen......

Någonting som gör mig väldigt upprörd. Är när man läser om hur barn och ungdomar går och hostar och nyser mot andra mäniskor. Detta gör dom på jävulskap. För att skrämma folk. Då börjar jag fundera, Vilken uppfostran har dessa ungdomar fått hemifrån? Har deras föräldrar förklarat hur allvarligt det här är? Att en person med svagt hjärta faktiskt kan bli så rädd så den kan få en hjärtattack. 

Det är bara roligt så länge som ingen blir allvarligt skadad. Vill man som förälder ha detta på sitt samvete? Sen kan man säga att mitt barn är så väluppfostrad, skulle aldrig få för sig att göra något sådant. Ta bort skygglapparna och inse att alla är kapabla till det mesta, speciellt när det kommer kompisar och grupptryck med i bilden. 

Jag hade en diskution med en kompis häromkvällen, Insåg efter ett tag att man kan jämföra det ungdomarna gör idag, med det som hände för några år sedan, när folk tog på sig clown masker och skrämde folk, skillnaden nu, är att detta är en "vanlig" influensa. Som inte är skadlig för en person som är frisk för övrigt. Den som den är skaldig för, är sjuka och gamla. Sen finns det ju alltid undantag. 

Om man vill veta korrekt information om vad corona/covid19 är och vad man ska tänka på, skulle jag föreslå att man går ut på folkhälsomyndighetens hemsida. 

Sen tycker jag att det är dags, att vi som vuxna och föräldrar sätter ner foten mot våra barn och ungdomar och förklarar att vissa saker gör man bara inte. För tänk om nästa person som man skojhostar/nyser mot, ramlar ihop och dör, på grund av ett skämt.

Ta hand om er där ute.........

I dessa tider så ser man både possitiva som negativa sidor hos mäniskor. 

Jag ger allt mitt beröm och stöd till dom som fortsätter att kämpa på, som varje dag kliver upp ur sängen, åker till jobbet och gör allt för att Sverige ska fortsätta fungera. Alla mina tankar till er som är sjuka, som ligger i riskgrupperna, som inte har något val mer än att stanna hemma och undvika saker som kan göra att man blir sjuk. 

Dom som jag vill ge mig på, är dom som jag kallar för coronamyglarna. 

Dom som ser det som en fantastisk möjlighet att vara hemma, för att man är "sjuk"

Skulle jag känna efter varje morgon, om hur jag mår och hur ont jag har, skulle jag ha varit sängliggande för flera år sedan. Fast jag har ont i kroppen, jag sover inte mer än ett par timmar varje natt, varje gång jag sluter ögonen för att sova så lever jag i min egen skräckfilm, MEN varje dag går jag upp, klär på mig, åker till jobbet och gör mitt bästa. Jag kämpar dag ut och dag in, bara för att få ha kvar mitt jobb, sen så finns det dom som myglar, som har mage att vägra att hjälpa till, för dom gör sina egna sanningar om vad corona är för sjukdom och hur den smittar. 

Varför gör dom så här? varför ska jag jobba dubbelt för att dom får ännu en ursäkt för att undvika uppgifter som dom tycker är tråkiga. 

Jag tänker fortsätta leva som innan vi fick den här influensan till landet. men med lite mer eftertanke på hur jag lever, kanske tvätta händerna en extra gång. behöver jag inte gå till affären då kan jag stanna hemma. Men ju mer man ändå aktiverar sig, ju större försvar får man, blir man sjuk så blir man, vilket man vill eller inte......

Det här kommer för mig, bli ett sätt att ventilera mig, då jag har så mycket inom mig, som jag inte kan säga. 

Mycket i mitt liv har varit svårt. Jag har levt med deppression sen jag va barn. Den kroniska värken började med en olycka i tonåren, som bara har blivit värre med åren. Men inget av det här stoppar mig från att leva, jobba eller försöka hitta någon att umgås med. 

Jag har genom alla år, varit en väldigt ensam person, sen jag var liten har jag varit mobbad, folk har genom livet i slutändan svikit mig. på ett eller annat sätt. Jag har gång på gång funderat. Vad är det för fel på mig? varför har jag dragit den lotten att vara ensam? 

Saken blev inte bättre av att jag inte ens va påtänkt som fadder till mitt senaste syskonbarn. 

Men till allt annat så duger jag. Vill man ha teknisk suport, hjälp med redovisning av timmar, eller hur man tar itu med jobbiga kundsupporter. Då fungerar det. 

Känns så jobbigt att man aldrig blivit inbjuden till varken bröllop, dop eller kalas utanför familjen. Familjen måste ju bjuda in en. Annars undrar ju folk utanför. 

Men ändå har alla ett så otroligt behov av att flytta på mig. det duger inte där jag bor, ändå har jag bott större delen av mitt vuxna liv i samma stad. Sen skulle det bli någon skillnad i hur ofta man ser sin familj? Tror inte det. Jag trivs rätt bra där jag bor, är en fin stad, vist man är ju lite ensam, men flyttar jag på mig, så är det ju till att börja om på nytt, vilket är rätt skrämmande. 

Nu har jag ändå ett rätt socialt liv tack vare mitt jobb i en förening, vilket gör att jag träffar folk varje dag, nästan. Det är ju bättre än ingenting. 

Varför ska alltid folk försöka styra en? varför kan dom inte försöka stötta en istället......