Jag har märkt mer och mer, en oroande tanke med han jag är tillsammans med. Allt ska vara på hans vis, hans musik, hans regler, jag får inte svära, det låter inte fint, att han själv skulle behöva en munkavel, det hör inte till saken. berättar jag något som har hänt eller vad någon har sagt, så säger han åt mig hur jag ska säga, eller göra. Men ingen ska säga åt mig, hur jag ska vara, vad jag ska tycka, tänka eller känna. Jag är en fri själ, som gör vad jag vill när jag vill. Ska jag göra något. säger han att ja det går väl bra, som om jag frågar efter hans tillåtelse,. skulle aldrig falla mig in. Har haft en uppväxt där jag blev styrd. Bodde ihop med en som tog över mitt liv. tänker aldrig sätta mig i den situatiuonen igen. Då är jag hellre ensam...... 

I hela mitt liv, har folk sagt åt mig, hur jag ska va, tycka, tänka, klä mig, ha håret. etc etc. 

Varje gång som jag försöker slita mig fri, vara mig själv, så finns det alltid någon i min närhet som vill tala om för mig att jag inte duger, att jag inte har en egen åsikt, eller ja, jag tror du förstår. 

Det är nog en av många orsaker som har gjort att jag dels har isolerat mig. sen finns det alltid andra orsaker. 

Men jag förstår inte varför folk alltid ska ändra på en. Varför duger man inte som man är? Sn blir dom griniga när man inte gör som dom vill. Har en pojkvän som gärna talar om för mig vad jag ska säga, göra etc.. när jag råkar höja rösten och säga till honom att ge sig, då gnäller han över att jag skriker, men jag måste ju höja rösten för att göra mig hörd... Men ändå når jag inte fram..... 

Om man öppnar en stängd dörr. så vet man aldrig vad man får se. Livet bakom den dörren kanske inte är vad man förväntar sig. 

Själv kantades hela min uppväxt av just dessa stängda dörrarna. Allt såg så bra ut utåt. Men innanför dessa dörrarna, var det sällan många ljusa stunder. När man var ute bland folk, man sa eller gjorde fel sak, så fick man den där förintande blicken, blicken som sa att du ska få se på fan när vi kommer hem och ingen ser eller hör något. När jag sen blev vuxen, så kantades min tillvaro med panik och ångest attacker, oro om det jag sa eller gjorde var rätt sak. bara för att bli sedd kunde och kan jag även idag säga saker utan att tänka mig för. saker som jag kanske egentligen skulle hålla tyst om, men har i så många år varit så nedtryckt, så vet inte hur jag ska hantera mig själv. när dessa tillfällen kommer, jag vill ju bara bli sedd som alla andra vill...... 

Att dom som är närmast är dom som kan såra en mest, är inget som är nytt. 

Under den senaste tiden, har jag funderat på om, min mentala hälsa betyder mindre än vad folk runt mig tycker. Började så smått i helgen att stänga ner folks insyn på mitt liv, satte allt på offline, även om jag är online, så ska inte andra kunna se att jag är där. 

Tog även beslutet att inte delta i min fars "blame-game" vill inte han prata med mig, så är det hans val. Jag tänker inte lira på hans visa något mer. Sen om min styvmor, är så dum i huvudet att hon berättade för honom, det jag sa till henne, då är hon körd. För så som dom behandlar mig, så jag är färdig med det. Jag vill inte låta dom styra mitt liv längre. vist det kommer födelsedagar och jul, men det är ett problem som jag får ta då. jag tänker inte försöka ställa till med något kalas iår. tänker inte åka på något heller. Inte som det känns just nu i alla fall. 

Min tid med att försöka vara alla till lags är slut. nu är det min mentala hälsa som gäller,.... 

Efter många år som man fått höra att  man inte duger något till, man klarar varken ditt eller datt. Så kan jag iunte säga, varför sa du så för. Det där har aldrig hänt, där har du fel, den gjorde det, det gjorde inte du. listan kan göras lång. Det enda jag någonsin har velat, är att bli älskad, men får bara höra att jag har gjort mina val, så jag får skylla mig själv. så nu är omgiven satt på hold. har bestämt mig ör att dom ska inte få fortsätta styra mitt liv. tänker inte svara om dom ringer, tänker inte lägga upp något på facebook, messenger är avstängt, 

Men dom lär inte fatta. Fatta hur dåligt deras krav på mig får mig att må. Att jag jämnt känner att jag aldrig duger till, mer än om något strular. 

Närmar mig 40 sträcket och får än idag veta vad jag får och inte får göra.....

Jag känner mig så ledsen. Känner inte att min familj älskar mig. Det är aldrig några kramar när man ses. Även om det är 8-9 månder sen senast. Sen får man höra att tog jag inte mina bebisbilder, så skulle mamma slänga dom. Hon ville inte ens ha kvar mina bebisbilder. Inget jag gör eller säger blir rätt. 

Sen den stora smällen, "Det är du som har valt att flytta tvärs över landet. så sitt inte och gnäll över att du är själv"

Ja för 15 år sedan, så flyttade jag, Jag som många andra, hittade någon som man valde att flytta ihop med. efter att han sen valde att vara otrogen mot mig efter 7 års förhållande och vi gick isär, så betyder ju inte det att staden jag hade flyttat till hade blivit mitt hem. ett hem som jag trivdes i. Men det får jag äta upp idag. Idag som jag efter många års arbetslöshet äntligen har fått ett fast jobb, som jag kan anpassa efter min förmåga. Varför ska jag straffas, varför duger inget som jag gör för. dom får mig inte precis att må bättre. utåt på sociala medier, så är dom stöttande istället. Att ens egen familj kan vara så falsk. känner just nu att jag inte vill ha någon kontakt med dom, för dom drar ner mig, Älskar mig, det gör dom inte i alla fall.. 

Under hela mitt förhållande som jag har nu, så har jag märkt en trend med min pojkvän som jag tycker är väldigt oro väckande. 

Det första är att han sätter ALDRIG mig i första hand. Det är han och hans barn, hans intresse, hans familj etc. under 4 år, har vi varit förb min familj 2 ggr. 

Sen är det gamla vanliga, "det är lättare för dig att åka" ja jag kanske inte har några barn. vist vi bor med 30 mils mellanrum, på ett ungefär. 

Men att jag har svårt för långkörning, att jag ofta jobbar mer än heltid nu när jag har ett jobb. det är såna saker som inte tas med i beräkningen. Nu har vi inte setts på ett halvår. Han verkar inte ens intresserad av att träffa mg. 

Det andra är hans attityd, När jag berrättade att polisen hade fått stenar kastade på sin bil. Så var hans kommentar att dom som gjorde det skulle ha 2 skott i pannan. 

Där han jobbar hade han blivit tillfrågade om han inte kunde ta sopen och sopa lite. 

Hade han gett svaret att han var inte anställd som städare, 

Funderar på om han har achbergers. För han gör aldrig några fel, han har alltid rätt. och mycket mycket mer. 

Alla säger att man ska göra slut. Men enkellt att säga, men svårare att göra.

Jag försöker leva mitt liv, jag gör vad jag vill, träffar vem jag vill, 

Jag läser i tidningen och fylls med fasa. Tack vare förra veckans händelse borta i USA, så har det sjudande hatet mellan dom som ser att "du är inte som jag, du har en annan hudfärg" blossat upp. 

Nu är det än en gång "vita" som hängs ut, alla dras över samma kant, tack vare en rutten polis. 

Även om jag gråter, för att jag aldrig har fått några barn och med all säkerhet aldrig kommer få några. Så är jag glad över att jag inte fått några barn, som ska behöva växa upp i den värld som vi lever i. Där man om man råkar säga till någon att dom gör fel, får diverse skällsord så som jävla rasist etc efter sig. 

Men jag anser inte att det är färgen på huden som bestämmer vem man är som person, det är färgen på själen. 

Jag har vänner som kommer från andra länder, har under mitt liv umgåtts med folk som har kommit från hela världen. Dom jag inte gillar är, killarna som helt öppet deelar droger på baksidan av huset. pappan som kastade sin dotter rätt ner i betongen vid kraftverket, mamman som tyckte det var hennes rätt att ha sit barn, men lät det dö, tjejgäng som går runt och klår upp varandra. listan kan göras lång, 

Som det är just nu, så gör det ont i både hjärtat och själen, när har vi blivit så kuvade, så att vi inte ens kommer våga titta på någon. utan att bli nedslagen? den dagen är inte långt borta...